Livsöde: Peter Norman

Han var en av Australiens mest framstående idrottare och innehar fortfarande nationsrekordet på 200 meter. Han vann OS-silver 1968 och deltog i en av historiens mest kända protestaktioner. Men ingen minns honom.

Peter Norman föddes 15 juni 1942 i Melbourne, Australien. Som ung spelade han både fotboll och tränade friidrott men det blev till slut friidrott och sprint som han valde att satsa på. 1960 vann Norman sin första stora titel – guld i 200 meter i Victoria Junior Championship. Inför OS 1968 i Mexico City hade Peter Norman vunnit guld på 200 meter i de australiensiska mästerskapen tre år i rad. Väl på plats i Mexiko tog han sig vidare från försöken och semifinalen genom att komma på en andraplats bakom amerikanen John Carlos. I finalen gjorde Peter Norman sitt livs lopp. Tack vare sin starka avslutning lyckades han ta sig förbi Carlos och knep andraplatsen bakom Tommie Smith, även han amerikan. Smith satte nytt världsrekord (19:83) och Normans tid från det loppet (20:06) är än i dag australiensiskt rekord.

Under prisceremomin genomfördes vad som räknas som den största protestaktionerna i den olympiska historien. Innan de gick ut på planen för att ta emot sina medaljer berättade Smith och Carlos för Norman vad de planerade att göra. De skulle ta emot sina medaljer utan skor och iklädda varsitt par svarta läderhandskar. Under den amerikanska nationalsången skulle de båda höja sina knutna högerhänder i protest mot hur svarta amerikaner systematiskt diskriminerades. Peter Norman ville delta i aktionen och fick en likadan likadan pin (Olympian Project for Human Rights) som Carlos och Smith hade fäst på sina tärningsoveraller. John Carlos hade glömt sina handskar och Norman föreslog att Carlos skulle ha på sig Smiths vänsterhandske och lyfta vänsterarmen med knuten näve istället. När de tre medaljörerna fått sina medaljer och den amerikanska nationalsången började spelas, höjde de två amerikanerna varsin hand och stod så till nationalsången var färdig.

Carlos och Smith stängdes båda av och slängdes ut från OS-byn. Hemma i USA fick deras familjer ta emot dödshot. Peter Norman fick en reprimand av den australiensiska olympiska kommittén, svartlistades och förlöjligades i media. Inför OS 1972 i München hade Norman klarat kvalgränserna för både 100 och 200 meter ett tiotal gånger sammanlagt men han fick ändå inte åka till OS. Eftersom den australiensiska olympiska kommittén inte ville ha med Norman valde de att inte ta ut några sprinters alls i OS-truppen. I mitten av 80-talet drabbades Peter Norman av kallbrand och var nära på att tvingas amputera ett av sina ben. Han började dricka för mycket, blev deprimerad och beroende av smärtstillande piller. Under OS i Sidney 2000 fick samtliga levande australiensiska OS-medaljörer springa ett ärevarv – alla utom Peter Norman som inte blev inbjuden. 3 oktober 2006 avled Peter Norman av en hjärtattack. Kistbärare på hans begravning var bland andra John Carlos och Tommie Smith.

Livsöde: Violet Jessop

I början av 1900-talet lät det engelska rederiet White Star Line bygga tre stora oceanångare: Titanic, Olympic och Britannic – den så kallade Olympic-klassen. De tre fartygen blev olycksbrabbade. Titanic förliste under sin jungfrufärd 1912, Britannic sänktes av en tysk mina 1916 och Olympic var inblandat i en rad incidenter och kolliderade bland annat med ett brittiskt krigsfartyg 1911. En kvinna var med om och överlevde samtliga tre olyckor.

Violet Constance Jessop föddes 2 oktober 1887 i den argentiska hamnstaden Bahía Blanca. Violets föräldrar var irländare som immigrerat till Argentina i mitten på 1880-talet. Som liten flicka drabbades Violett av tuberkulos. Läkarna trodde inte att hon skulle överleva men Violett blev sakta bättre och blev tillslut helt frisk. William Jessop, Violets pappa, arbetade på en fårfarm och efter att han avled återvände resten av familjen till Storbritannien. Violets mamma Katherine började arbeta på Royal Mail Lines fartyg. När Katherines hälsa blev sämre började även Violet arbeta för Royl Mail Line och efter det White Star Line, trots att hon ogillade tanken på att arbeta på fartyg som trafikerade Nordatlanten med dess hårda väder.

1911 jobbade Violet på White Star Lines flaggskepp RMS Olympic. Olympic andades lyx och var vid den tiden världens största civila fartyg – 290 meter lång och nio deck hög. Besättningen var nästan 1000 man stark och Violet arbetade som värdinna. 20 september, drygt tre månader efter sin jungfruresa, kolliderade Olympic med krigsfartyget HMS Hawke utanför Englands sydkust. Hawke som hade en förstärkt för för att kunna ramma och sänka andra fartyg, rev upp ett stort hål i skrovet på Olympic. Trots att Olympic tog in vatten lyckades man för egen maskin ta sig till hamnen i Southamptom. Och Violett Jessop klarade sig helskinnad.

Våren 1912 var RMS Titanic färdigbyggd. Violet trivdes bra på Olympic med blev övertalad av en kompis att börja arbeta på Titanic istället. Titanic var ännu lyxigare och större och kallades i pressen för ”osänkbar”. Titanic kunde i allra högsta grad sjunka. Tjugo i elva på kvällen 14 april kolliderade Titanic med ett isberg och mindr eän tre timmar senare hade hon sjunkit till havets botten. Då Violett talade spanska fick hon i uppdrag att eskortera icke-engelsktalande passagerare till däck och hjälpa dem till livbåtarna. Violet själv fick plats i livbåt nummer 16. När båten började firas ner i vattnet räckte en manlig besättningsmedlem över en bebis till Violet. Efter åtta timmar plockades Violet och de andra i livbåten upp av RMS Carpathia. Väl ombord på Carpathia kom en kvinna, som sade sig vara bebisens mamma, fram till Violet och tog barnet ifrån henne utan att tacka.

Det tredje och största av fartygen i Olympic-klassen – Britannic – var färdigbyggt precis innan första världskrigets utbrott. Tanken var att Britannic skulle användas i atlanttrafik men blev istället snabbt omgjort till sjukhusfartyg. 1916 arbetade Violet Jessop som sjuksköterska inom brittiska Röda Korset. Britannic, med Violet ombord, var på väg mot den grekiska ön Lemnos när skeppet på morgonen 21 november skakades av en explosion. 20 minuter senare beordade kaptenen att alla skulle lämna fartyget. 30 minuter senare hade Britannic sjunkit. Violet evakuerades till en livbåt men var tvungen att överge den när båten höll på att sugas ner av Britannics propellrar. Violet hamnade i vattnet och drogs ner under vattnet men lyckades tillslut komma loss och upp till ytan.

Efter första världskrigets slut gick Violet tillbaka till att arbeta för White Star Line och sedemera Red Star Line för att sedan gå tillbaka till Royal Mail Line igen. Violet Jessop avled 83 år gammal i en liten by i västra England.