Man ska sluta titta på den sämsta serien man följer – eller?

”Man ska alltid sluta titta på den sämsta TV-serien man följer” – så lyder min populärkulturella devis. Den innebär rotation i stallet av serien man följer då en bortvald serie öppnar upp plats för en ny att ges chansen. Denna devis har fått mig att säga upp bekantskapen med serier som Scandal, Scrubs och Suits.

Och nu borde det vara dags att säga adjö till How I Met Your Mother. Kvaliten på säsong sju och åtta var betydligt sämre än de tidigare men jag accepterade detta då vissa avsnitt fortfarande var riktigt roliga. Men säsong nio som nu sänds (den sista någonsin) är verkligen fruktansvärt dålig och det gör mig så ledsen. Karaktärerna och handlingen har totalt spårat ur och säsong nio har ännu inte fått mig att skratta en enda gång. Jag är osäker på om det tidigare funnits en serie vars kvalitet sjunkit lika dramatiskt i slutet. Så varför slutar jag inte bara följa How I Met Your Mother, varför frångå min devis?

För mig handlar det om lojalitet. Jag upptäckte serien när den fjärde säsongen precis skulle börja. Julhelgen 2009 plöjde jag de tre första säsongerna. Jag blev förälskad och självklart nyfiken på vem mamman skulle visa sig vara (jag, precis som många andra, trodde i början att mamman nog ändå skulle vara Robin, men icke). Just upplägget med att ‘future Ted’ berättar minnen för sina barn gör att man inte bara accepterar att serien har en berättarröst (annars ofta ett obehagligt inslag – tänkt Desperate Housewifes eller Grey’s Anatomy), utan att även man köper alla overkliga händelser – de är ju bara minnen och vi vet alla hur de förändras och förskönas med tiden. Att ge upp serien nu, så nära slutet, vore att svika den nyfikenheten som väcktes julen 2009 och alla de skratt serien tidigare gett mig. Mot bättre vetande kommer jag fortsätta följa How I Met Your Mother till det bittre slutet.

Återpublicering: Mästerskapslåtarna vi minns

Med anledning av Sveriges fotbollsframgångar i U17 VM återpublicerar jag ett inlägg jag skrev inför herrfotbolls-VM 2012: 

Sommarens stora fotbollsmästerskap, EM i Polen och Ukraina, är i full gång. Något som hör varannan sommar till är mästerskapslåtarna. Nedan följer en genomgång av de tolv senaste EM- och VM-turneringarnas låtar – officiella och inofficiella. Lyssna, minns tillbaka och njut.

VM 1990 i Italien
Turneringens officiella låt: Gianna Nannini & Edoardo Bennato – Un’estate italiana
Sveriges officiella låt: After Shave – Ciao ciao Italia

EM 1992 i Sverige
Turneringens officiella låt: Peter Jöback och Towe Jaarnek – More Than A Game

VM 1994 i USA
Turneringens officiella låt: Daryl Hall och Sounds of Blackness – Gloryland
Sveriges officiella låt: GES – När vi gräver guld i USA

EM 1996 i England
Turneringens officiella låt: Baddiel, Lightning Seeds och Skinner – Three Lions

VM 1998 i Frankrike
Turneringens officiella låt: Ricky Martin – La Copa De La Vida

EM 2000 i Belgien och Holland
Turneringens officiella låt: E-Type – Campione 2000
Sveriges officiella låt: Staffan Hellstrand – Explodera
Inofficiell låt: Markoolio – Mera mål

VM 2002 i Sydkorea och Japan
Turneringens officiella låt: Anastacia – Boom
Sveriges officiella låt: Magnus Uggla – Vi ska till VM
Inofficiell låt: Tyskarna från Lund – Global Fussball OK

EM 2004 i Portugal
Turneringens officiella låt: Nely Furtado – Forca
Sveriges officiella låt: Markoolio – In med bollen

VM 2006 i Tyskland
Turneringens officiella låt: Il Divo och Toni Braxton – The Time Of Our Lives
Sveriges officiella låt: Tomas Ledin – Vi är på gång
Inofficiell låt: Elias feat Frans – Who’s da man

EM 2008 i Schweiz och Österrike
Turneringens officiella låt: DJ Bobo – Olé Olé
Sveriges officiella låt: Frans feat. Elias – Fotbollsfest

VM 2010 i Sydafrika
Turneringens officiella låt #1: Shakira – Waka Waka
Turneringens officiella låt #2: R Kelly – Sign Of A Victory
Inofficiell låt: K’naan – Wavin’ Flag

EM 2012 i Polen och Ukraina
Turneringens officiella låt: Oceana – Endless Summer
Sveriges officiella låt: Neverstore – Vi mot världen
Inofficiell låt: Alejandro Fuentes-Bergström – Jag fullkomligt jublar

Tio dokumentärer du måste se

Film

Capturing the FriedmansUnder 80-talet dömdes Arnold och Jesse Friedman för barnövergrepp och barnporrsbrott. Filmen berättar historien bakom och blandar intervjuer med hemmavideor inspelade av familjemedlemmar inför pappan och sonens rättegång.

Enron: The Smartest Guys in the Room. 2001 kollapsade USA:s då sjunde största företag, Enron. Filmen berättar vad Enron-skandalen egentligen handlade om och hur det kunde hända.

Exit Through the Gift Shop. En dokumentär (eller?) om gatukonst och gatukonstnärer. Under filmen får vi följa den mytomspunne Banksy och vi ser hur en ny konstnär, Mr Brainwash, slår igenom.

Jordbrosviten. Rainer Hartlebs dokumentärserie om sex filmer som handlar om pojkarna och flickorna i en förstaklass i Jordbro på 70-talet, och hur det går för dem senare i livet.

Ônibus 174. I juni år 2000 tog ett före detta gatubarn gisslan på bus i Rio de Janeiro. Filmen berättar kaparens livshistoria och följer händelseutvecklingen på bussen och dramats upplösning.

Paradise Lost 3: Purgatory. Den tredje filmen om de så kallade West Memphis Three som oskyldiga dömdes för mord på tre pojkar 1994. Dokumentären följer arbetet med att få till en ny rättegång och upprättelse för de dömda.

Reagan. Eugene Jarecki tecknar ett porträtt av USA:s fyrtionde president, Ronald Reagan. Mer fokus på Reaganss bakgrund och hur han var som person än på hans politik.

Senna. Välgjord film om racerförarens Ayrton Sennas karriär under 80- och 90-talen. Brasilianaren Senna vann tre mästartitlar i Formel 1 innan han omkom i en olycka 1994.

The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S McNamara. Robert S McNamara, amerikansk försvarsminister under 1960-talet, berättar öppenhjärtigt om sina framgångar, motgångar och misstag. Intervjuerna med McNamara varvas med magnifika arkivbilder.

The Power of Nightmares. En dokumentärserie i tre delar signerad britten Adam Curtis. Filmerna berättar parallellt historierna om islamismens framväxt i arabvärlden och neokonservatismens framväxt i Nordamerika och hur de två sidorna använder sig av varandra.

Vallåtarna vi minns

Musik spelar roll i valkampanjer, inte minst i amerikanska presidentval. Bill Clinton plockade pluspoäng när han plockade fram sin saxofon och Ronald Reagan gjorde bort sig när han använde sig av Bruce Springsteens Born In The USA. 

Nedan följer korta presentationer av minnesvärda låtar som använts av amerikanska presidentkandidater. Och här finns en Spotify-lista med låtarna.

På grund av ett missförstånd äntrade Franklin D Roosevelt scenen på demokraternas partikonvent 1932 till tonerna av Happy Days Are Here Again istället för den planerade Anchors Aweigh. Efter en lång kamp blev Roosevelt till slut nominerad som presidentkandidat och vann presidentvalet. Happy Days Are Here Again visade sig vara ett mycket bra låtval och förblev demokraternas ledmotiv i många år framöver.
 
Dwight D Eisenhower, ”Ike”, anlitade Erving Berlin för att skriva en vallåt till presidentkampanjen 1952. Resultatet blev I Like Ike. Låten gjorde succé och låttiteln trycktes på knappar och klistermärken. Eisenhower vann valet och som president gav han Berlin medalj för att han ”komponerat många populära låtar”.
George Bush den äldre, då sittande vicepresident, valde Woody Guthries folksång This Land Is Your Land som ledmotiv till sin kampanj 1988. Svenska versioner av låten (Det här är ditt land) har spelats in och framförts av både Mikael Wiehe och en lång rad svenska artister under parollen Artister mot nazister.
Bill Clinton besegrade George Bush 1992 med hjälp av Fleetwood Macs hit från 1977 Don’t Stop. Clinton övertalade bandet att återförenas för att framföra låten på hans installationsbal. Clinton använder sig fortfarande av Don’t Stop vid insamlingsgalor och tal.
George W Bush hamnade i blåsväder på grund av sitt val av vallåt. Tom Petty gillade inte alls att den sittande presidenten använde I Won’t Back Down under sin återvalskampanj 2004. Petty vidtog juridiska åtgärder för att få Bush att sluta spela låten. I Won’t Back Down har även använts i svensk politik. Som nyvald partiledare för Socialdemokraterna citerade Håkan Juholt Tom Petty i sitt linjetal.
I valet 2004 tog demokraten John Kerry hjälp av Bruce Springsteen. Bossen gjorde framträdanden tillsammans med Kerry och No Surrender från 1984 användes som ledmotiv till kampanjen. Kerry blev aldrig president men No Surrender blev åter populär och har framförts frekvent av Springsteen sedan dess.
Under Barack Obamas kampanj 2008 användes en lång rad låtar av stora artister och will.i.am gjorde om ett Obama-tal till en hyllad låt. Men det var Stevie Wonders klassiker Signed, Sealed, Delivered I’m Yours som användes allra flitigast av Obama. Wonder framförde även låten under demokraternas partikonvent 2008.

Minnesvärda vicepresidentkandidater

Republikanernas partikonvent i Florida pågår för fullt. Paul Ryan ska hålla sitt första stora tal som vicepresidentkandidat och Mitt Romney hoppas kunna engagera de republikanska väljarna och få en skjuts uppåt i opinionsmätningarna.

Nedan följer korta presentationer av fyra minnesvärda vicepresidentkandidater från förr.

Aaron Burr (demokrat-republikan) var officer under amerikanska frihetskriget och när kriget var över började han arbeta som advokat. Efter att ha varit statsåklagare i New York valdes han 1791 in i amerikanska senaten. Burr, med starkt stöd i New York, blev Thomas Jeffersons vicepresidentkandidat i förlustvalet 1796 och fyra år senare stod de åter sida vid sida. Denna gång vann de. Burr hade fram till denna tidpunkt varit mycket framgångsrik men nu vände det. När det stod klart att Jefferson skulle välja någon annan som vicepresidentkandidat inför nästa val ställde Burr upp i guvernörsvalet i New York men förlorade. Förlusten gjorde honom mycket bitter. 1804, då Burr fortfarande var vicepresident dödade han sin politiska rival Alexander Hamilton, en av USA:s ”Founding fathers”, i en duell. Han ställdes aldrig inför rätta för mordet men åtalades senare för högförräderi och flydde till Europa. Aaron Burr anses vara en av de sämsta amerikanska vicepresidenterna någonsin.

Geraldine Ferraro (demokrat) började sitt yrkesliv som lågstadielärare i New York och utbildade sig sedan till advokat. Hon arbetade som åklagare när hon 1978 blev invald i representanthuset. 1984 utmanade Walter Mondale den mycket populäre sittande presidenten Ronald Reagan. Många demokrater kände att tiden var kommen för den första kvinnliga vicepresidentkandidaten för ett av de stora partierna någonsin. Och så blev det. Genom att välja Ferraro hoppades Mondale mobilisera den demokratiska basen och ta ikapp lite av det stora försprång Reagan hade i opinionsmätningarna. Ferraro gjorde bra ifrån sig och till en början gick siffrorna upp. Efter uppmärksamhet kring hennes privatekonomi vände dock siffrorna nedåt igen. Reagan, och hans vice George Bush, vann en jordskredsseger. Ferraro skrev senare böcker, försökte bli invald i senaten och arbetade som amerikansk FN-ambassadör.

Lyndon B Johnson (demokrat) började sin politiska bana som assistent hos en kongressledamot från hemstaten Texas och arbetade sig sedan snabbt uppåt i den politiska världen. 1937 valdes Johnson i representanthuset och han valdes senare in i senaten. När den unge John F Kennedy valde Johnson som sin vicepresidentkandidat inför valet 1960 var det en mycket erfaren och hårdför politiker han fick vid sin sida. JFK och LBJ besegrade Richard Nixon och Henry Cabot Lodge i ett av de jämnaste amerikanska valen någonsin. När Kennedy mördades 1963 övertog Johnson presidentposten och han blev omvald 1964. Under sina drygt fem år som president drev LBJ igenom rad viktiga medborgarrättslagar. Han trappade även kraftigt upp den amerikanska inblandningen i Vietnam. Johnson räknas som en av de mest framgångsrika presidenterna i modern tid.

Franklin D Roosevelt (demokrat) inledde sin karriär som affärsjurist i New York och valdes senare i delstatssenaten. Efter att ha varit biträdande chef för marinen fick den unge Roosevelt frågan om att bli James M Cox vicepresidentkandidat i valet 1920. Ohio-Guvernören Cox och FDR förlorade stort mot republikanerna Warren G Harding och Calvin Coolidge. Och Roosevelt blev aldrig vicepresident. Däremot blev han president. Efter att ha drabbats av polio gjorde FDR politisk comeback 1929 och blev vald till guvernör i New York. 1932 valdes Roosevelt till president. Han ledde USA genom andra världskriget och dog våren 1945 när segern var i sikte. Roosevelt är den amerikanska president som suttit på ämbetet under längst tid – drygt tolv år. Han struntade i den outtalade regel som gällt sedan George Washingtons dagar om att endast ställe upp för omval en gång. FDR valdes om tre gånger. Roosevelt räknas som en av de mest framgångsrika presidenterna någonsin.

Image

Fotbolls-EM

Väntan har varit lång men imorgon börjar äntligen fotbolls-EM i Polen och Ukraina. Enligt spelbolagen är Sveriges chanser att vinna turneringen tämligen små, men större under har skett. Time Magazines sportbloggare Glen Levy listar de tio bästa EM-matcherna genom tiderna. Och på New York Times fotbollsblogg finns ett inlägg fullproppat med länkar till artiklar att läsa inför morgondagens match mellan Polen och Grekland.

Fem skönt våriga våriga låtar

Våren äntligen här. Vi har alla våra favoriter bland sommarlåtarna men det finns även låtar som passar extra bra på våren. Nedan tipsar jag om fem skönt våriga låtar.

Mayer Hawthorne – Your Easy Lovin’ Ain’t Pleasin’ Nothin’. Från Hawthornes Motown-doftande debutalbum A Strange Arrangement från 2009. Det dansanta kompet (ett syskon till The Supremes klassiker Can’t Hurry Love) är fullt av vårkänslor och texten behandlar obesvarad kärlek. ”Well then you pull away girl/When there’s magic in the air/And you leave me hangin’ there/And I’m feelin’ so blue”.

Amaryoni – Mbube. Gammal sydafrikansk gospel, Mbube är en förlaga till den mer kända The Lion Sleeps Tonight. Här framförd av den sydafrikanska vokalgruppen Amaryoni. ”No more jungle/No more savannah/The lion is very angry this time”.

Bruce Springsteen – Girls in the summer clothes. Från albumet Magic från 2007. Girls In Their Summer Clothes är både hoppfull och lite melankolisk på en samma gång. Tyvärr inget saxsolo av Clarence Clemons men väl ett tjugotal la-la-laa från The Boss. Att döma av låttiteln kan man få för sig att det rör sig om en sommarlåt, men visst handlar låten om vårkväll i The Garden State? ”Jacket’s on, I’m out the door/Tonight I’m gonna burn this town down. And the girls in their summer clothes/In the cool of the evening light”.

Kanye West – We Don’t Care. Från Kanyes hyllade debutalbum The College Dropout från 2004. En skön jag bryr mig inte-attityd och barn som sjunger refrängen. ”Momma say she wanna move south/Scratchin’ lottery tickets, eyes on a new house/Around the same time Doe ran up in dudes house/Couldn’t get a job/So since he couldn’t get work he figured he’d take work”. De varma saxsamplingar från The Jimmy Castor Bunch ger We Don’t Care en aura av vår.

Corinne Bailey Rae – Put Your Records On. Från succéalbumet Corinne Bailey Rae från 2006. Upplyftande och fin låt från den souliga singer-songwritern Corinne. Put Your Records on var nominerad till årets låt på Grammy-galan 2007. Den tillhörande videon är vårig så det räcker och blir över. ”Maybe sometimes, we feel afraid but it’s alright/The more you stay the same/The more they seem to change.”

Fem fiktiva presidentkandidater vi önskar(?) hade funnits på riktigt

Matt Santos (Jimmy Smits, Vita Huset) är folklig, har hög moral och hans motståndare kallar honom ”den bästa debattören sedan Sokrates”. Kongressledamoten från Texas är relativt okänd när han ställer upp i primärvalen och ses inte som en seriös utmanare men detta ändras med hjälp av hårt arbete och en briljant kampanjchef.

Mike Morris (George Clooney, Maktens män) är ateist med den amerikanska konstitutionen som bibel. Morris är inblandad i ett jämnt primärvalsrace där alla medel är tillåtna. Den intelligente och förtroendeingivande senatorn från North Carolina visar sig även ha en mörkare sida.

Jack Stanton (John Travolta, Spelets regler) är lik Bill Clinton på mer än ett sätt – en sydstatsguvernör med kvinnor vid sidan om och med en stark förmåga att entusiasmera andra. Kampanjen stöter på problem när anklagelser riktas mot Stanton men han ger sig inte i första taget.

Arnold Vinick (Alan Alda, Vita huset) är en resonerande och ärlig republikansk senator från Kalifornien. Han är dock inte lika rapp som sin demokratiske motståndare (Santos) och Vinicks öppenhet med sina åsikter om kärnkraft blir till en nackdel i presidentkampanjen.

Tom Dobbs (Robin Williams, Man of The Year) är TV-satirikern som ger sig in i presidentvalet som oberoende kandidat. Med sin humor och träffsäkerhet lyckas han bra i debatterna mot de andra kandidaterna. Dobbs visar att han både är modig och osjälvisk.

Fem fiktiva presidenter vi önskar hade funnits på riktigt

Jed Bartlet (Martin Sheen, Vita Huset) är en intelligent och vältalig ledare med sinne för humor som dessutom fått Nobelpris – så nära en drömpresident man kan komma. President Bartlets enda svaghet är hans sviktande hälsa då han lider av MS.

Tom Beck (Morgan Freeman, Deep Impact) ställs inför svårare val än någon tidigare president då en jätteastroid är på kollisionskurs med jorden. President Beck är en mycket god talare som mitt i katastrofen lyckas ingjuta hopp.

Jackson Evans (Jeff Bridges, The Contender) får problem när han i slutet av sin ämbetsperiod ska utse den första kvinnan någonsin till amerikansk vicepresident. Jackson Evans är principfast, modig och han har talets gåva.

James Marshall (Harrison Ford, Air Force One) är till en början lågmäld men visar oanad styrka när hans flygplan kapas av ryska nationalister. President Marshall är osjälvisk och en amerikansk patriot av stora mått.

David Palmer (Dennis Haysbert, 24) är senator och presidentkandidat i första säsongen av 24 och sedermera president. President Palmer, doktor i juridik, är karismatisk, resolut och utstrålar stort lugn trots att han gång på gång måste göra svåra val.