Getingpanalen augusti | Publicerad på svenskafans.com

Plötsligt hade det upprättats en direktlinje mellan Torino FC och BK Häcken. För knappt hade ryktena om en möjlig Samuelflytt börjat spira innan vi fick bilderna på hur en glad Fässbergstvilling signerade ett Serie A-kontrakt i Turin. Men i Torino fanns en annan svensk mittfältare, som var på väg därifrån. Samma morgon som Samuel Gustafson kritade på började det surras om att Alexander Farnerud var på väg till Sverige. AIK, sades det, eller skulle Elfsborg sno honom? Några timmar senare så var det klart – lillebror Farnerud hade skrivit på för BK Häcken, där han återförenas med gamla Landskrona-kompisen Rasmus Lindgren. Vilken tisdag va?!

Häckens fina transfersommar fortsätter, och med värvningen av Alexander Farnerud ser vi ytterligare bevis hur klubben nu kan locka hemvändare som saknar tydlig koppling till staden och klubben, och som har flera år kvar som elitspelare.

Får Alexander Farnerud vara skadefri tror jag Häcken vinner på bytet Gustafson-Farnerud. Samuel Gustafson lämnar förstås ett stort tomrum efter sig. 2016 var hans bästa år hittills och med sju målgivande passningar ligger han på andra plats i assistligan. Men han är en tämligen ojämn spelare vars briljans blandats med nonchalans och ett stundtals alldeles för svårt passningsspel. I Alexander Farnerud får Häcken en spelare med minst lika mycket kvalitet och finess, och med värdefull rutin från 13 års spel i Europa.

Vi är nog många som minns det fina lag Landskrona Bois hade i början av 00-talet. I klubben fanns förutom Farnerud och Rasmus Lindgren även spelare som Daniel Nannskog och Jonas Olsson. Nannskog återfinns ju numera i SVT men kanske får vi se Olsson på Hisingen de närmaste åren.

Men, vi har inte bara värvat halva Landskrona BoIS gyllene generation i sommar. Vi genomförde även rockaden att skicka iväg Jeremejeff och plocka in ”Crespo” Kamara. Så låt oss snacka strikers.

Efter ett par korta och bleka inhopp mot HIF så presenterade sig Kamara med klang och jubel med ett riktigt klassmål mot Elfsborg. Han är dock inte ensam om att visa goda anfallsegenskaper. John ”#starboy” Owoeri har nämligen höjt sig ett stort snäpp efter EM, och i Allsvenskan i sommar dönat in sex mål på fyra starter och två inhopp (sammanlagt åtta mål i AS i år). Är vårt striker-problem löst? Vad säger du om Owoeris boost och Kamaras intåg? Vem bör få spela, på kort och på lång sikt?

Det finns två huvudspår vad gäller transferstrategier. Antingen söker man spelare som går in som nummer ett i startelvan/truppen/på sin position, eller så siktar man på att lyfta truppen genom att höja lägstanivån i startelvan/truppen/på en viss position. Värvningen av Rasmus Lindgren faller inom den första kategorin; han går direkt in som mittback nummer ett i truppen. Rockaden där Alexander Jeremejeff och Dardan Rexhepi försvann och Alhassan Crespo Kamara tillkom tillhör den andra transferstrategin. Kamara är bättre än de anfallare som lämnat laget, men i nuläget ser jag honom varken som bättre eller sämre än #starboy Owoeri.

Att ha två bra (och jämbördiga) anfallare i truppen har flera fördelar. Laget blir mindre sårbart för skador, dagsform kan avgöra vem av dem som startar och att formera laget 3-5-2 skulle kunna vara en långsiktig lösning. Striker-problemet är löst och har bytts mot ett mer angenämnt problem.

De senaste dagarna har bjudit på två dramatiska matcher mot Allsvenska topplag, och båda slutade med brutna sviter. Först bröts vår mardrömssvit i Borås. Med en 4-2-seger togs första tävlingssegern mot Elfsborg där på 24(!) försök. Sedan bröts tyvärr vår över tre månader långa förlustfria svit i Allsvenskan, när Norrköping vände och vann mot oss med 3-1. Ge din syn på de här matcherna.

Hösten 1981 vann Häcken Division 2 södra och fick kvalspela mot Elfsborg. Häcken förlorade med 0-1 på Rambergsvallen och fick sin dröm om Allsvenskan krossad efter 1-1 på bortaplan. Bland de knäckta Häckenspelarna på Ryavallen fanns både Sonny Karlsson och Mats Johansson. Efter 24 matcher och nästan 35 år kunde Sonny, Mats och alla vi andra äntligen säga tack och adjö till Boråsförbannelsen.

Att tro att det här betyder hej då till den fina Häckenformen 2016 skulle vara att förhasta sig. Att förlora på bortaplan mot regerande mästarna och nuvarande serietvåan är egentligen inget att höja på ögonbrynen för. Trender sträcker sig längre än senaste matchen och Häcken har blott en förlust på de senaste tio i Allsvenskan.

Båda matcherna var klassiskt Häcken men ingen var någon Häcken-klassiker. Matcherna böljade med chanser både framåt och bakåt. I Borås var det starkt att snabbt hämta sig efter det tidiga baklängesmålet och att stänga matchen med 4-2 vilket gjorde att Elfsborg aldrig gavs chans att jaga på slutet. I Norrköping tycker jag att Häcken gör en bra första halvlek och även inledde andra halvlek piggt.

Nu följer två raka hemmamatcher och jag tror på sex poäng till gulsvart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s