Demokrati: för och emot | Hemtentamen

Demokrati leder till att ALLA vill vara med och styra samhället, men långt ifrån alla besitter de kunskaper och egenskaper för att förtjänstfullt kunna göra det, hävdade Platon. Och i det demokratiska kaos som råder när alla ska säga sitt går det ej att skilja mellan de som faktiskt skulle kunna styra och de som är odugliga. I en demokrati är ett sant och gott ledarskap omöjligt. När de styrande måste ta folkets vilja i beaktande undviker de att fatta impopulära men nödvändiga beslut – ”demokratin marginaliserar den vise”.

Även de som säger sig ha statens bästa för ögonen har egentligen egoistiska motiv

Den frihet och jämlikhet som demokratin för med sig är inte heller de av godo, menade Platon. Ett samhälle med långtgående rättigheter blir på kort sikt framgångsrikt men i det långa loppet leder friheten till oordning, instabilitet och förlorad respekt för auktoriteter. Demokratin har en förslappande effekt och medborgarna visar snart motvilja mot varenda liten plikt. Sett med vidare blick leder demokratins frihet till att olika särintressen hamnar i bittra konflikter med varandra. Målet blir de egna gruppernas bästa istället för statens väl och ve. Även de som säger sig ha statens bästa för ögonen har egentligen egoistiska motiv. Platon förutspådde att de med makt och pengar skulle hamna under attack i ett demokratiskt samhälle. Konflikten mellan de fattiga och de rika skulle slutligen innebära demokratins fall. ”Varje överdrift brukar i verkligheten slå över i sin fullständiga motsats. […] Överdrift i frihet torde väl ej kunna slå över i något annat än ytterligt slaveri”.

riksdagen

Demokratin erkänner inte bara att det finns grupper med rivaliserande och ibland dikotoma intressen, utan uppmuntrar sådan fragmentisering och partiegoism. Detta leder till att gruppr motarbetar varandra istället för att arbeta för nationens/statens bästa. Vidare kan de demokratiska rättigheterna användas av fiender till nationen för att försvaga densamma.

Platons idé om expertstyre har bäring in på 1900-talet och även in i våra dagar

Istället för att de styrande röstas fram av folket bör de som är bäst lämpade styra – filosoferna. Som alternativ till demokratin där alla fick vara med att bestämma såg Platon framför sig ett samhälle med tydligare arbetsfördelning där var och en har sin roll – arbetarna, soldaterna, de styrande. Filosoferna skulle genom lång och gedigen utbildning vara betydligt bättre lämpade att syra än makthavarna i en demokrati. Den beskyddande klassen, som Platon kallade filosoferna, kunde med sin visdom åstadkomma ”harmoni mellan livets samtliga beståndsdelar”.

Platons idé om expertstyre har bäring in på 1900-talet och även in i våra dagar. Fascisterna i Sydeuropa under första halvan av 1900-talet ansåg till exempel att regleringen av statens ekonomi skulle handhas av de som visste bäst – ekonomerna – utan folklig iblandning. Men inte behöver man gå så många år bakåt, eller så långt ut i ena extremen, för att hitta tendenser av expertstyre istället för folkstyre gällande ekonomin. Efter Greklands fall mot den ekonomiska avgrunden 2008 ansåg många att landet borde styras av teknokrater istället för politiker. Och visst flirtar upplägget med den självständiga svenska riksbanken (vars inflationsmål visserligen är demokratiskt beslutat) med tanken om expertstyre(?).

Jean-Jacques Rousseau var kritisk till demokratin som styrelseform, i alla fall den typen av demokrati som prövats i det antika Aten. Han förhöll sig kritisk till den otydliga gränsdragningen mellan den lagstiftande och den exekutiva grenen. En kritik som framförs då och då mot vår svenska parlamentarism där det faktum att parlamentet utser regeringschefen, som i sin tur utser sin regering, under vissa inta helt ovanligt förekommande parlamentariska sammansättningar i praktiken innebär att  regeringschefen helt kontrollerar parlamentet. Regeringen lägger fram förslag som Riksdagen med automatik röstar igenom – den lagstiftande och den verkställande grenen växer samman.

rousseau_pink

Rousseau ansåg samtidigt att ”de styrda ska vara de styrande” och att självstyre var gott i sig. Ett samhälle var att föredra, menade han, där statens och medborgarnas intressen sammanflätades. ”Det engelska folket tror det är fritt. Det tar helt fel. Det är det bara under valet av medlemmar till parlamentet. Så fort dessa blivit valda är folket slav, det är ingenting”. Så skrev Rousseau och menade vidare att medborgarnas maktutövning var det enda legitima styrelseskicket. Representativ demokrati, likt vår svenska, får sig här ytterligare en känga. Yttrande vanliga på valdagens afton likt ”Nu har jag röstat och därmed fullgjort min demokratiska plikt” torde ha fått Rousseau att grimasera illa. Han ansåg att maktutövningen kontinuerligt skulle ske genom folket där de styrda också skulle styra.

En tanke som ofta återkommer är den att människor endast kan leva i fred när någon annan bestämmer över dem

Vidare gjorde Rosseau skillnad på den allmänna viljan och allas vilja. Det förra är summan av folks överväganden om det allmänna bästa medan det senare endast är en samling enskilda önskemål. En inställning där man lägger sin röst vart fjärde år och för att sedan gå i medborgerligt ide mellan valen torde placera in ens åsikter i allas vilja-kategorin.

En tanke som ofta återkommer hos demkratimotståndare och -kritiker är den att människor endast kan leva gott och i fred när någon annan bestämmer över dem. John Locke menade att om människorna inte kunde ha tillit till varandra, vilket anti-demokraterna anser, så kan de knappast tänkas ha tillit till en envåldshärskare som tillgodose deras intressen. Alla vuxna människor bör ha samma formella rätt att värna sina intressen, det blir slutsatsen om man drar linjerna i Lockes och Montesquieus resonemang. Madison, Bentham och Mill spann vidare på detta och kom fram till att för att detta skulle bli en realitet måste medborgarna övervaka och värdera de styrandes handlingar för att genom val hålla dem ansvariga.

Att människan fanns före civilisationen kan ses som sant. Och att förhistoriska människor levt i en betydligt mindre reglerad tillvaro än våran likaså. Detta hyperfria naturtillstånd leder till ett ‘allas krig mot alla’. Det naturliga tillståndet är ingalunda ett idealt tillstånd för människor att leva i då vi ”eftersträvar fred”. För att undkomma naturtillståndets anarki behövs ‘kontrakt’ människor emellan. Det viktigaste av dessa kontrakt är löftet om att ”ingångna avtal skall hållas”. För att upprätthålla detta kontrakt krävs instanser med makt och och med denna insikt tar människan steget från naturtillståndet in i politiken. Makten måste se till att det lönar sig att ‘skriva på och följa’ ovan nämnda kontrakt, och att det det lönar sig att agera i enighet med sitt långsiktiga egenintresse. Enligt Hobbes finns det endast ett sätt upprätthålla och vidmakthålla en sådan makt – genom att överlåta makten till en grupp individer som agerar på basis av majoritetsbeslut och som samlar allas viljor till en vilja. Detta kallar Hobbes samhällsfördraget.

(Diskutera argument för och emot demokrati)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s