Moderna rättviseteorier | Hemtentamen

Jeremy Bentham och utilitarismen grundar sin moral och syn på rättvisa i påståendet ”Det är största möjliga lycka åt största möjliga antal som är måttstocken för rätt och fel”. Han ansåg att påståendet ovan är sant såväl för individers handlingar som staters handlingar.

Enligt utilitarismen handlar människor i syfte att tillfredsställa sina egna begär och samtidigt undvika olust. Detta leder honom till slutsatsen att att sökandet efter njutning och önskan att undgå smärta är de enda sanna motiven till människors handlande. För att avgöra vilka handlingar som är rätt tänker sig Bentham att man gör en enkel uppställning med summan av all njutning den givna handling kommer leda till på ena sidan och summan av all smärta på andra sidan. När man ser vilken sida som väger tyngst vet man om den givna handlingen är ‘bra’ eller ‘dålig’, rättvis eller orättvis. När man beräknar nytta, eller godhet, av handlingar gällande samhället i stort gör man på samma sätt genom att tillämpa den ”individuella processen på varje person [som påverkas av beslutet] och sedan lägga ihop deras slutsummor av bra och dåliga tendenser”.

Denna ‘uträkning’ är långt ifrån abstrakt utan går att applicera, och appliceras de facto dagligen

Viktigt här är att alla personers lycka värderas lika högt, eller rättare sagt det är mängden lycka hos varje person som spelar roll och inte vilka dessa personer är eller vilka positioner i samhället de har. Denna ‘uträkning’ är långt ifrån abstrakt utan går att applicera, och appliceras de facto dagligen på både enskilda individers beslut och när kommuner, landsting och regeringar ska avgöra hur resurser ska allokeras.

jeremy-bentham

Även när lagar stiftas bör man resonera på samma sätt enligt Bentham. Handlingar som minskar den totala mängden lycka ska vara olagliga och påföljderna för lagbrott ska avskräcka människor från att begå brott. Att denna skräck leder till smärta hos befolkningen trumfas av den lycka som avsaknaden av begångna brott leder till. Förlängningen av detta resonemang är att lagar som inte ökar den totala mängden lycka i samhället är illegitima.

Man gör ingen skillnad på när godisälskaren får sitt sockersug stillat och när sadisten får sina behov tillfredsställda

Att följa uträkningen ovan vid varje beslut – stort som litet – skulle kräva mycket energi och tid, och vi skulle snart inte ha tid över till något annat än att väga lyckan som våra handlingar leder till mot smärtan. In i bilden träder regelutilitarismen. Istället för att vid varje handling beräkna dess nytta finns det regler som ”om de följdes allmänt, skulle tendera att skapa mer nytta än om det inte alls några sådana regler”. Regelutilitarismen kan användas av individer och vid till exempel lagstiftning. Lagstiftaren får då avgöra om en lag inom ett visst område, och upprätthållandet av denna lag, leder till mer lycka än om människor fick göra sina egna nyttoberäkningar inom det givna området.

Kritiken mot utilitarismen handlar ofta om att den förenklar komplexa ting. På ett teoretiskt plan kan man jämföra olika individers lycka och smärta men hur precist kan man egentligen göra det i verkligheten? Det är långt ifrån säkert att två personer upplever samma typ av eller mängd lycka när de utsätts för någonting gott, och det är minst lika oklart om de upplever samma mängd smärta om de utsätts för samma dåliga handling. Vidare kritiseras utilitarismen för dess fixering vid njutning och att jakten på den är människans enda sanna drivkraft. Om det verkligen är på det viset så skulle artificiell lycka (exempelvis det klassiska exemplet med en upplevelsemaskin) värderas lika högt som lycka i den verkliga världen, och om den artificiella lyckan då är större är den att föredra.

Om den stora massans lycka trumfar slavars olycka är slaveriet rättfärdigat

Den andra huvudfåran av kritik mot utilitarismen handlar om moraliska gränser. I jakten på den största möjliga totala lyckan kan hemska saker (mord, slaveri etcetera) rättfärdigas. Om den stora massans lycka trumfar slavars olycka är slaveriet rättfärdigat. Utilitarismen värderar inte de handlingar som ger människor lycka (mer än utifrån lyckans kvantitativa nivå) och det innebär problem. Man gör ingen skillnad på när godisälskaren får sitt sockersug stillat och när sadisten får sina behov tillfredsställda genom att skada någon annan.

john-rawls1

John Rawls liberalism kopplade rättvisa med skälighet – ”att viktiga politiska, sociala och ekonomiska institutioner inte gör godtycklig åtskillnad människor emellan”. Det är viktigt att samhällets grundstruktur är rättvis och att alla människor på det viset ges en skälig chans i livet.

Enligt Rawls ska de rättviseprinciper som samhällets grundstruktur vilar på tas fram genom en skälig process. Ett skäligt resultat blir utfallet av en skälig process menade han. Viktigt är att tillfälligheter så som var man föds inte ska påverka vilka chanser man har i livet. Rawls menade att om man utgår från att man inte vet var i samhället man kommer födas kommer människorna kunna komma överens om en ”skälig ursprungsposition” för alla garanterad av samhällets grundstruktur. För att föreställa sig världen på detta sätt placerar man sig bakom okunnighetens slöja. Utformar man samhällets grundstruktur när man står bakom denna slöja är det enklare att bortse från godtycklighet och man behöver ta alla människors positioner i beaktande.

Att på riktigt stå bakom okunnighetens slöja går inte och Rawls uttrycker klart och tydligt att det är en synnerligen abstrakt modell. Men det gör den inte desto mer kraftfull eller användbar. Man ska fundera på vad hypotetiska människor bakom okunnighetens slöja hade valt för samhällsstruktur. Målet är att alla människor ska en skälig utgångsposition. Sett genom okunnighetens slöja hade ingen valt ojämlika utgångspositioner för människor, såvida inte ojämlika utgångspositioner innebar att alla har det bättre.

Ojämlikhet är försvarbart, ja till och med önskvärt

Givet att processen för att utforma samhällets grundstruktur är skälig menar Rawls att människorna kommer följa två principer. Den första principen gäller att ”alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande rättigheter”. Den andra principen gör gällande att ojämlikheter ska utformas på ett sådant sätt att de är till största fördel för de som har det sämst, samt att högt uppsatta positioner i samhället är möjliga att nå för alla. Rawls anser i grunden att jämlikhet är bra men att ojämlikhet är försvarbart, ja till och med önskvärt, om det innebär att de som har det sämst får det bättre (än vad de haft i ett jämlikt samhälle). För det andra ansåg Rawls att det var mycket viktigt att yrken och ämbeten skulle vara tillgängliga för alla, oavsett bakgrund, så länge de besitter de egenskaper som krävs. Rättssystemet har i uppgift att garantera en sådan öppenhet. Denna syn kan dock kritiseras för att vara för enkel och naiv. Människor föds i in i familjer med vitt skilda förutsättningar (som försvaras i Rawls första princip) som leder till att människor får ojämlika framtidsutsikter. Ett begåvat barn född i en fattig/missgynnad familj har svårare att lyckas än ett barn med samma begåvning som föds i en familj högt upp på samhällsstegen. Formell utgångsjämlikhet är inte samma sak som faktisk utgångsjämlikhet.

(Diskutera några olika positioner inom modern rättviseteori)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s