En rivalitet på uppgång? | Publicerad på Svenskafans.com

På måndag tar BK Häcken emot IFK Göteborg på Bravida Arena på Hisingen i Göteborg. Det är derbydags – om detta råder inget tvivel – men är matchen även ett möte två rivaler emellan?

Matcherna mot IFK är de hetaste rivalmötena för Häcken. Det är jag övertygad om att alla Häckensupportrar håller med om. Men matcherna mot Häcken är långt ifrån de viktigaste rivalmatcherna för IFK-fansen och -spelarna. I det välresearchade (och beroendeframkallande) datorspelet Football Manager rankas IFK som Häckens värsta rivaler, medan Häckens endast är IFK:s åttonde värsta rival (precis före Helsingborg som rival nummer nio och Qviding som tia). Denna obalans i rivalitet mellan Göteborgs två bästa fotbollslag finns inte bara i datorspelens värld utan är på riktigt, och den har sina historiska förklaringar. Men obalansen är – tror och hoppas jag – på övergående och rivaliteten klubbarna emellan är på väg upp.

För IFK Göteborg har BK Häcken historiskt sett varit en icke-rival

När Häcken bildades hade IFK redan vunnit fyra SM-tecken, och när IFK vann sin senaste UEFA-cuptitel var Häcken ett mittenlag i dåvarande division 1. Detta är vida känt och för IFK Göteborg har BK Häcken historiskt sett varit en icke-rival.

På vår sida älven är läget det omvända. Under alla de år Häcken spelat i Allsvenskan har IFK återfunnits i samma serie. Derbymatcherna har för Häckenspelarna varit ett sätt att visa upp sig inför en större publik, ge storebror en smäll och en möjlighet att rädda säsongen. För Häcken har IFK alltid varit laget att slå. Och så är det även idag. Häcken har under 2010-talet etablerat sig som ett allsvenskt lag, varit nära att vinna Allsvenskan, och klubben byggt upp en tydlig identitet med ett finspelande A-lag. Men samtidigt har IFK hamnat högre upp i tabellen under fyra av de sex säsongerna som spelats på 2010-talet, och tagit flest poäng i derbyna mot Häcken. På samma sätt som Häcken haft överraskande lätt för Malmö FF de senaste säsongerna har Häcken haft överraskande svårt för IFK.

Då är nog snart Häcken-IFK inte bara ett äkta derby utan även ett äkta rivalmöte

För IFK var derby länge synonymt med rivalmöte. Rivaliteten mellan de tre alliansklubbarna går långt tillbaka och under början av 2000-talet var de sprakande derbymatcherna på Nya Ullevi de hetaste matcherna i Allsvenskan. Men det är ett tag sedan. Häcken innehar numera ohotad platsen som Göteborgs näst bästa lag och utmanar om förstaplatsen som den rike lillebrodern från andra sidan älven. Just klubbarnas vitt skilda historia och olika förutsättningar – det som gjort att en historisk rivalitet saknas – kan vara det som gör att derbyt Häcken-IFK i framtiden även kommer vara ett riktigt rivalmöte. Häckens goda ekonomi sticker i ögonen på en hel del blåvita supportrar. Lägg därtill att Häcken under året värvat minst två spelare som IFK gärna hade knutit till sig. Skulle sedan en tidigare IFK-tränare göra succé på Hisingen – ja då är nog snart Häcken-IFK inte bara ett äkta derby utan även ett äkta rivalmöte.


För övrigt 1: Häcken har verkligen ett uruselt facit mot IFK. Senaste vinsten kom 2011. För en optimist som mig är detta nedslående och jag tvingas intala mig att för varje förlust kommer man ett steg närmare en vinst. Jag tippar 2-1 till Häcken efter gulsvarta mål av Kamara och Owoeri.

För övrigt 2: IFK Göteborgs Patrik Karlsson Lagemyr har inte bara två bröder som spelat allsvenskt för Häcken (finliraren Fredrik Lagemyr och tuffingen Rickard Kapella Karlsson), utan även pappa Roger är tämligen gulsvart. Han har över 100 A-lagsmatcher på kontot och var under flera år tränare för föreningens ungdoms- och juniorlag.

För övrigt 3: Kim Källströms fina 1-0 mål i derbyt hemma mot IFK år 2000 var inte bara hans första mål i högsta serien, utan är också det snabbaste premiärmål som gjorts i Allsvenskan på 2000-talet.


Krönikan finns även att läsa på BK Häckens sida på svenskafans.com

Annonser

Getingpanalen augusti | Publicerad på svenskafans.com

Plötsligt hade det upprättats en direktlinje mellan Torino FC och BK Häcken. För knappt hade ryktena om en möjlig Samuelflytt börjat spira innan vi fick bilderna på hur en glad Fässbergstvilling signerade ett Serie A-kontrakt i Turin. Men i Torino fanns en annan svensk mittfältare, som var på väg därifrån. Samma morgon som Samuel Gustafson kritade på började det surras om att Alexander Farnerud var på väg till Sverige. AIK, sades det, eller skulle Elfsborg sno honom? Några timmar senare så var det klart – lillebror Farnerud hade skrivit på för BK Häcken, där han återförenas med gamla Landskrona-kompisen Rasmus Lindgren. Vilken tisdag va?!

Häckens fina transfersommar fortsätter, och med värvningen av Alexander Farnerud ser vi ytterligare bevis hur klubben nu kan locka hemvändare som saknar tydlig koppling till staden och klubben, och som har flera år kvar som elitspelare.

Får Alexander Farnerud vara skadefri tror jag Häcken vinner på bytet Gustafson-Farnerud. Samuel Gustafson lämnar förstås ett stort tomrum efter sig. 2016 var hans bästa år hittills och med sju målgivande passningar ligger han på andra plats i assistligan. Men han är en tämligen ojämn spelare vars briljans blandats med nonchalans och ett stundtals alldeles för svårt passningsspel. I Alexander Farnerud får Häcken en spelare med minst lika mycket kvalitet och finess, och med värdefull rutin från 13 års spel i Europa.

Vi är nog många som minns det fina lag Landskrona Bois hade i början av 00-talet. I klubben fanns förutom Farnerud och Rasmus Lindgren även spelare som Daniel Nannskog och Jonas Olsson. Nannskog återfinns ju numera i SVT men kanske får vi se Olsson på Hisingen de närmaste åren.

Men, vi har inte bara värvat halva Landskrona BoIS gyllene generation i sommar. Vi genomförde även rockaden att skicka iväg Jeremejeff och plocka in ”Crespo” Kamara. Så låt oss snacka strikers.

Efter ett par korta och bleka inhopp mot HIF så presenterade sig Kamara med klang och jubel med ett riktigt klassmål mot Elfsborg. Han är dock inte ensam om att visa goda anfallsegenskaper. John ”#starboy” Owoeri har nämligen höjt sig ett stort snäpp efter EM, och i Allsvenskan i sommar dönat in sex mål på fyra starter och två inhopp (sammanlagt åtta mål i AS i år). Är vårt striker-problem löst? Vad säger du om Owoeris boost och Kamaras intåg? Vem bör få spela, på kort och på lång sikt?

Det finns två huvudspår vad gäller transferstrategier. Antingen söker man spelare som går in som nummer ett i startelvan/truppen/på sin position, eller så siktar man på att lyfta truppen genom att höja lägstanivån i startelvan/truppen/på en viss position. Värvningen av Rasmus Lindgren faller inom den första kategorin; han går direkt in som mittback nummer ett i truppen. Rockaden där Alexander Jeremejeff och Dardan Rexhepi försvann och Alhassan Crespo Kamara tillkom tillhör den andra transferstrategin. Kamara är bättre än de anfallare som lämnat laget, men i nuläget ser jag honom varken som bättre eller sämre än #starboy Owoeri.

Att ha två bra (och jämbördiga) anfallare i truppen har flera fördelar. Laget blir mindre sårbart för skador, dagsform kan avgöra vem av dem som startar och att formera laget 3-5-2 skulle kunna vara en långsiktig lösning. Striker-problemet är löst och har bytts mot ett mer angenämnt problem.

De senaste dagarna har bjudit på två dramatiska matcher mot Allsvenska topplag, och båda slutade med brutna sviter. Först bröts vår mardrömssvit i Borås. Med en 4-2-seger togs första tävlingssegern mot Elfsborg där på 24(!) försök. Sedan bröts tyvärr vår över tre månader långa förlustfria svit i Allsvenskan, när Norrköping vände och vann mot oss med 3-1. Ge din syn på de här matcherna.

Hösten 1981 vann Häcken Division 2 södra och fick kvalspela mot Elfsborg. Häcken förlorade med 0-1 på Rambergsvallen och fick sin dröm om Allsvenskan krossad efter 1-1 på bortaplan. Bland de knäckta Häckenspelarna på Ryavallen fanns både Sonny Karlsson och Mats Johansson. Efter 24 matcher och nästan 35 år kunde Sonny, Mats och alla vi andra äntligen säga tack och adjö till Boråsförbannelsen.

Att tro att det här betyder hej då till den fina Häckenformen 2016 skulle vara att förhasta sig. Att förlora på bortaplan mot regerande mästarna och nuvarande serietvåan är egentligen inget att höja på ögonbrynen för. Trender sträcker sig längre än senaste matchen och Häcken har blott en förlust på de senaste tio i Allsvenskan.

Båda matcherna var klassiskt Häcken men ingen var någon Häcken-klassiker. Matcherna böljade med chanser både framåt och bakåt. I Borås var det starkt att snabbt hämta sig efter det tidiga baklängesmålet och att stänga matchen med 4-2 vilket gjorde att Elfsborg aldrig gavs chans att jaga på slutet. I Norrköping tycker jag att Häcken gör en bra första halvlek och även inledde andra halvlek piggt.

Nu följer två raka hemmamatcher och jag tror på sex poäng till gulsvart.

Getingpanalen om silly, allsvensk omstart och EL-kval | Publicerad på svenskafans.com

Vi är igång efter EM-uppehållet! Den trettonde omgången av Allsvenskan är spelad, och ett Häcken med Schüller tillbaka i elvan besegrade Hammarby med 4-2 trots att stockholmarna fick tre (!) straffar. Säg något om matchen! Vad tar du med dig från den, och vad har du för förväntningar på de sista sjutton omgångarna?

Visst känns det som att Häcken orimligt (och ohälsosamt) ofta är inblandade i märkliga matcher? Att få tre straffar mot sig i en match är anmärkningsvärt, och att trots detta kamma hem tre poäng är smått otroligt.

Under den första halvleken spelade Häcken stundtals som vore det 2012; stor rörlighet, lekfulla kombinationer på mitten och en vindsnabb djupledslöpande toppforward. Just djupledsspelet och de snabba omställningarna är något som saknats under vårsäsongen. Fortsätter John Owoeri spela som mot Hammarby så är det problemet löst. Sedan barnsben har jag varje sommar fått höra att Häcken är ett höstlag. Och jag väljer att tro att det förhåller sig så. Skytteligatiteln till Paulinho och en femteplats i Allsvenskan till Häcken, ungefär så tror jag säsongen kommer sluta.

Det svenska transferfönstret öppnar egentligen den femtonde juli igen. Men sommarens silly season är igång redan nu. I veckan kom beskedet att Alexander Jeremejeff inte kommer förlänga, och han ryktas redan ha varit i kontakt med Malmö FF/Häcken Södra. Det tycks dock klart att Alhassan ”Crespo” Kamara från ÖSK kommer in i anfallet, även om det inte bekräftats. Defensivt har vi fått in Rasmus Lindgren, medan Simon Sandberg flyttar till Bulgarien. Det har även gått rykten om att Jasmin Sudic har ögonen på sig. Vad är dina känslor kring den här cirkusen och de här övergångarna?

Rent generellt tycker jag att vintermånadernas svenska silly season är spännande att följa, medan sommarditon ger mig ont i magen. Denna sommar är dock magen ovanligt lugn. Att Simon Sandberg försvinner till Bulgarien känns förvisso tråkigt – han hade gärna fått utvecklas ett år till på Hisingen – men Joel Andersson i första hand, och Baba Mensah i andra hand, känns som bra ersättare. Jasmin Sudics ersättare – om han skulle röra på sig – har vi redan i Rasmus Lindgren. Och truppen innehåller så många forwards att Alexander Jeremejeffs möjliga flytt söderut inte påverkar nämnvärt.

Det jag först och främst önskar är en skadefri trupp vilket gör att Häcken äntligen kan få kontinuitet i backlinjen. I andra hand hoppas jag på en formstark djupledslöpande forward. Om denna forward redan finns i truppen (Owoeri), redan är kontrakterad till nästa säsong (Crespo Kamara) eller måste plockas in utifrån återstår att se. Jag när en dröm om att Carlos Strandberg ska återvända till Hisingen för att frälsa oss – med honom i laget under vårsäsongen hade Häcken varit ett topplag i Allsvenskan.

På torsdag smäller det: Häckens fjärde Europaäventyr. Vi går in i andra kvalomgången till Europa League, och får där möta irländska Cork, som slog ut Linfield från Belfast i den första omgången. Vad betyder Europa-spelet? Och vad tror du om våra chanser att nå ett gruppspel, som kräver att vi slår ut två lag efter Cork?

För några år sedan tog Martin Ericsson och René Makondele toppen av Allsvenskan till Häcken, och Häcken till toppen av Allsvenskan. Nu är tanken att Rasmus Lindgren ska ta Europa till Häcken, och Häcken ut i Europa. Det blir en härlig utmaning. Cork City har en vana att döda anrika svenska klubbars Europadrömmar. Malmö 2004, Djurgården 2005, Häcken 2016? Nej, jag tror Häcken tar sig vidare från denna andra kvalomgång till Europa League. Men sedan blir det tuffare. För att Häcken ska nå det hett eftertraktade gruppspelet krävs ju vinst i ytterligare två dubbelmöten där det kommer bjudas på mycket svårare motstånd. Med Häcken-mått mätt tycker jag försvarsspelet har varit bra under våren, men det måste bli ännu bättre om Europaäventyret ska bli långvarigt. Med lugn och ro i backlinjen, och snabba omställningar framåt så kan det gå. Kanske. Hoppas.

Jag har annars ett Karin Boyeskt sätt att se på detta Europaspel där det är vägen (mot gruppspelet) som är mödan värd. Två, fyra eller sex Europamatcher kommer vara utvecklande för de unga spelarna, stimulerande för veteranerna och festligt för oss supportrar. Säsongen som började i mörkaste moll ser nu ut att vara på väg mot en fin treklang i dur med svenska cupen-guld, Europaspel och en fin placering i Allsvenskan.

Konstruktiv feedback | Publicerad på obsid.se

Feedback är viktigt för alla – individer, företag, organisationer och familjer. Utan feedback skulle vi inte vad vi gör rätt och fel, och på vilka sätt vi kan förbättra oss. Framgångsrika människor är inte bara bra på att lyssna på feedback (och sedan göra förändringar till det bättre), de är också duktiga på att ge konstruktiv feedback. Men hur ger man konstruktiv feedback? Alla ger och får feedback men alla blir inte bättre eller mer framgångsrika – någonstans går det ofta fel i feedbackandet.

hur-ger-man-konstruktiv-feedback-top

Vi börjar med en tämligen självklar distinktion; den mellan positiv feedback och negativ feedback. Positiv feedback riktar in sig på styrkor och bra presentationer medan negativ feedback berör svagheter och mindre bra prestationer. Viktigt för både typerna är att feedbacken ska vara konstruktiv. Vänligt smicker kan absolut vara trevligt men det har ingenting med feedback att göra. Detsamma gäller för utskällningar. Nedan följer fem punkter som är viktiga att ha i åtanke för att feedbacken du ger ska bli just konstruktiv.

Kunskapsnivån hos den som ska få feedback
Innan du börjar är det viktigt att fundera kring personen som ska få feedbacken och vilken kunskapsnivå hen är på. En nybörjare behöver ha en viss typ av feedback medan en expert behöver feedback av ett annat slag. Nybörjare behöver mycket positiv feedback medan experter mer behöver få veta vad de gör fel och hur de kan förbättra sig. Anledningen till detta är ganska enkel. För en nybörjare, eller någon som ligger på en låg kunskapsnivå, är den positiva feedbacken en del i att få upppmuntran och bättre självförtroende. En person med mer erfarenhet har redan en tro på sin egen förmåga och behöver istället mer fokus på vad hen kan förändra och förbättra.

…positivt-negativt-positivt. Detta är fel sätt att ge feedback på

Undvik feedback-mackan
Vi människor har en tendens att vilja linda in tråkigheter i trevligheter. När det gäller feedback leder detta ofta till en så kallad feedback-macka: en skiva negativ feedback med en skiva positiv feedback innan (ovanför) och en skiva positiv feedback efteråt (undertill). Alltså: positivt-negativt-positivt. Detta är fel sätt att ge feedback på. Feedback-mackan leder ofta till att den som får feedbacken missar att ta till sig av den negativa kritiken, och istället bara hörde det positiva. Om feedback-mackan genomskådas kan det också leda till att den positiva feedbacken uppfattas som ”oärlig”, vilket gör att den som får feedbacken inte tar till sig av det positiva.

Var konkret
Feedback ska vara konkret – alltså handla om specifika handlingar – och detta gäller både för positiv och negativ feedback. ”Du är på det stora hela jätteduktig” är ingen bra feedback. Det är istället mycket bättre att påpeka specifika saker som den aktuella personen är duktig på. Och detsamma gäller för negativ feedback. Vidare är det mycket viktigt att inte bara vara specifik gällande vad som är bra/dåligt, feedback ska även ge förslag på förbättringar. När du ger dessa förslag är det viktigt att tänka på vilka ord du använder. Det är betydligt bättre att använda ord som ”och”, ”vad händer om” och ”tänk om”, än att använda exempelvis ”men”. Dömande ord (”men” till exempel) kan leda till att hämmad kreativitet hos den som får feedbacken.

Om du på detta sätt guidar med frågor kommer personen som får feedback känna sig mindre hotad

Formulera förslag som frågor
Att formulera förslagen till förändring som frågor istället för som order, är ett annat sätt att göra det enklare för den som får feedbacken att lyssna. Detta innebär att du istället för att påpeka luckor/brister i den aktuella personens handlande så får du personen att på egen hand upptäcka luckorna i sin egen tankeprocess. Om du på detta sätt guidar med frågor (istället för att ge order) kommer personen som får feedback känna sig mindre hotad och utpekad, och det är större chans att personen faktiskt lär sig något. Och det är ju faktiskt hela poängen med feedback!

Tajming
När och var du ger feedback spelar stor roll. Feedback ska ges ”halvsnabbt”. Att vänta för länge och då ha en lång lista att bocka av är inte bra. Det är betydligt bättre att ge feedback ofta och i små doser. Det finns två anledningarna till att feedback ska ges halvsnabbt efter det som återkopplingen gäller. Väntar du för länge är det lätt hänt att personen som får feedbacken inte riktigt minns vad den aktuella händelsen/prestationen, och detta kombinerat med en lång rad med punkter att gå igenom gör feedbacken ineffektiv. Kommer feedbacken för snabbt hinner inte den aktuella personen själv tänka igenom sin prestation innan hen får feedback. Feedback och förslag på förändringar som man själv funderat på och håller med om, landar bättre än återkoppling när man fortfarande ”har pulsen uppe”. Slutligen, att ge feedback till en viss person inför en stor grupp är fel, oavsett om det handlar om positiv eller negativ feedback. Feedback ska ges i lugn och ro en stilla miljö.

Så, hur ger man konstruktiv feedback? Tänk på: kunskapsnivån hos personen som ska få feedbacken, undvik feedback-mackan, var konkret, formulera förslag som frågor och tänk på tajmingen.

Det riktiga undantaget som bekräftar regeln | Publicerad på obsid.se

 

p_skylt

– Vi förlorar alltid mot Tyskland i fotboll, säger Karl.
– Men det blev ju 4-4 i senaste matchen, invänder Ada.
– Ja, det är ju undantaget som bekräftar regeln, utropar Karl.

Vi har alla stött på uttrycket ”Det är undantaget som bekräftar regeln”, och många av oss har själva använt det. Det kan tyckas vara en bra kontring när någon påpekar att det inte alls alltid är så att Sverige förlorar mot Tyskland i fotboll, eller vid andra tillfällen då man uttryckt sig lite för säkert. Men visst verkar det konstigt. En avvikelse från det som man hävdar alltid sker kan väl inte vara bevis på att detta något egentligen alltid sker (förutom i just det aktuella fallet). Eller?

Det riktiga undantaget som bekräftar regeln handlar om något helt annat. Tänk dig en gata som man får parkera sin bil längs varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag, men parkering är förbjuden varje söndag. Skylten som ska förklara denna regel kan då ha följande text: ”Här är det tillåtet att parkera måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag”. Texten är tydlig men kanske lite omständlig. Texten förklarar regeln (parkering är ok måndag-lördag) och på så sätt förstår man vad undantaget är (parkering förbjuden på söndagar). Det man ofta gör med skyltar – och i massa andra tillfällen också för den delen – är att man istället berättar vilket undantaget är. ”Här är det förbjudet att parkera på söndagar”. Detta undantag bekräftar regeln: man får parkera där alla andra dagar i veckan. Undantaget bekräftar således på riktigt regeln.

 

Choking & hybris – två typer av idrottsmisslyckanden | Publicerad på obsid.se

Vi känner alla till överraskande och oförklarliga idrottsmisslyckanden. Sveriges förlust mot Vitryssland i OS-hockeyn 2002, Novotnas snöpliga Wimbledon-förlust mot Graf, Brasiliens förlust med 7-1 mot Tyskland i herrfotbolls-VM, och så vidare. Men vilka är de bakomliggande orsakerna? Genomklappningar i idrott faller oftast under någon av följande två kategorier.

Han ledde tävlingen med sex slag då det var dags för det nionde hålet på sista rundan av US Masters 1996. Solen sken och Greg Norman var som vanligt iklädd cowboy-hatt. Han var rankad etta i världen och hade nu chansen att för första gången vinna den prestigefyllda turneringen. Efter ett bra utslag ska Norman försöka nå greenen som ligger uppför en brant backe. Den månghövdade publiken är knäpptyst. Norman tvekar i svingen, slaget blir för kort och bollen rullar 25 meter tillbaka, samtidigt som tvåan Nick Faldos slag landar nära hålet. Detta var starten på en av golfhistoriens mest omtalade genomklappningar. På de sista nio hålen tappade Norman elva slag mot Faldo som vann med totalt fem slags marginal. Greg Norman klarade inte av pressen, men vad var det egentligen som hände? Han drabbades av det som kallas för en “choke”.

Hos en elitidrottare sitter rörelserna för en golfsving, en backhand i tennis eller skott i fotboll “i ryggraden”, som man brukar säga. Egentligen sitter de inte alls i ryggen utan i de basala ganglierna i storhjärnan. Genom enträgen träning har rörelsernas finmotorik gått från att vara ansträngande och tvungna att kontrolleras genom mekaniska tankar, till att ske med automatik. En golfspelare behöver inte instruera sig själv att “böja på benen, titta på bollen, svinga igenom” – det går av sig självt. Efter att först ha funnits i det explicita minnet lagras dessa rörelsemönster genom upprepning i det minnessytem som kallas procedurminnet. Denna process gäller inte bara för elitidrottare. Varje människas förmåga att exempelvis gå och springa lagras i procedurminnet. Under kraftig stress kan dock det explicita minnet ta över. Pressen Greg Norman kände under sista Masters-rundan 1996 ledde till så mycket stress att han drabbades av en choke. Det explicita minnet tar då över vilket innebär att man mekaniskt och aktivt måste tänka på varje rörelse. Man blir till en nybörjare igen. “Böj på benen, titta på bollen, svinga igenom”.

Det var den första OS-finalen i snowboardcross någonsin och hon ledde med över 40 meter när det bara var några sekunder kvar till mållinjen. Lindsey Jacobellis från USA var på väg att vinna guld i Turin 2006 och schweiziskan Tanja Frieden låg tvåa. I snowboardcross tävlar sex åkare om att ta sig snabbast ner för en backe kryddad med svängar och hopp. Samtliga åkare startar samtidigt och det finns inga domare som ger stilpoäng för snygga hopp – först över mållinjen vinner. Jacobellis har haft ledningen hela loppet och är nu framme vid näst sista hoppet. Målet och guldet är nära. I luften drar hon upp knäna mot midjan samtidigt som hon böjer sig fram och greppar tag i snowboarden. Hon gör en method grab. Överkroppen hamnar i fel position och när hon landar tappar hon direkt balansen och faller. Jacobellis är snabbt uppe på brädan igen men Frieden hinner förbi och vinner.

I Normans kollaps tvingade pressen och stressen honom att med tankarna aktivt kontrollera rörelserna i svingen, men så var inte fallet för Jacobellis. Både rörelserna förknippade med att ta sig så snabbt som möjligt över ett hopp, och rörelserna som hör till en method grab fanns lagrade i hennes procedurminne. Och procedurminnet fungerade som det skulle. Problemet för Jacobellis var snarare att det aktiva tänkandet var icke-närvarande, eller rättare sagt att tankarna var någon annan stans alternativt riktade på fel sak. När man drabbas av hybris överskattar man sin egen förmåga samtidigt som man underskattar risker. Personer i positioner och situationer där de har makt löper större risk att drabbas. Jacobellis var sekunder från att bli den första OS-guldmedaljören någonsin i sin gren. Hon ledde överlägset. Snowboard är en ung disciplin med rötterna i uppvisningsåkning där den som utför svårast möjliga trick på bästa möjliga sätt vinner. I intervjuerna direkt efter målgång hävdade först Lindsey Jacobellis att grab-rörelsen var något hon var tvungen att göra för att hålla balansen i luften. Hon ändrade sig senare och erkände att det var ett onödigt försök att briljera som kostade henne guldet “Att åka snowboard är kul, jag hade kul”.

(I OS-semifinalen 2010 landade Lindsey Jacobellis snett efter ett hopp, körde av banan och diskades. Hon ledde länge sin semifinal i OS 2014 men föll och tog sig inte vidare till finalen. Jacobellis vann VM-guld 2015)

Debattknepen man inte(?) får använda | Publicerad på obsid.se

Att debattera är trevligt, enkelt och roligt. Men också ansträngande, svårt och frustrerande. En god debatt  bygger på att debattörerna håller sig något sånär inom en rad olika outtalade spelregler. Man får exempelvis inte ljuga och inte gå till personangrepp, man ska hålla sig till saken och man ska låta de andra tala till punkt. Det finns dock en rad vanliga tjuvknep (falasier) som man inte ska låta motståndaren ta till, och som man själv inte ska frestas att använda. Eller…så använder man tjuvknepen, vinner debatten och hoppas att motståndaren inte genomskådar en.

628210

Argumentum ad hominem (personangrepp)
”Ska du säga att det är fel att röka marijana, du som själv rökt stulna Blend…och varit otrogen!?”
Här flyttas fokus från själva sakfrågan (marijuanas status som olaglig drog) till meningsmotståndarens bristande karaktär. I en god diskussion är det argumenten som handlar om sakfrågan som spelar roll, inte personlighetsdrag etcetera hos de som diskuterar. Förutom att flytta fokus från det som egentligen diskuteras, får ad hominent-argent ofta den påhoppade att bli defensiv i debatten

Falskt dilemma
”Ekonomin i kommunen är usel. Antingen måste vi höja skatten med tre kronor eller sluta servera mat till barnen i skolan och dessutom sälja alla whiteboard-tavlor”
Här presenteras två alternativ – oftast det ena alternativet jättedåligt och det andra är det som personen förespråkar – och debattmotståndaren ‘måste’ välja ett av dem. I verkligheten finns väldigt sällan (kanske aldrig) problem där det endast finns två alternativ att välja mellan. I exemplet ovan är det enkelt att komma på fler alternativ än de två som dilemmat ger. När en debattör använder sig av ett falskt dilemma hamnar diskussionen på dennas planhalva, och det som hen argumenterar för (att höja skatten) framstår som extra bra när det jämförs med att försämra skolan.

Fågelskrämma/Halmdocka
A: ”Jag tycker att Systembolaget borde ha bättre öppettider och även sälja kall öl”
B: ”Nej att sälja alkohol helt fritt tror jag är dåligt för folkhälsan. Och många tonåringar kommer råka illa ut!”
Här målar B upp en egen och felaktig bild av vad A argumenterar för, och går sedan till attack mod denna fågelskrämma. A vill ha bättre öppettider och kall öl medan B argumenterar mot att sälja alkohol helt fritt. Detta är ett vanligt medvetet och omedvetet tjuvknep som leder till att de som debatterar pratar om olika saker.

Post hoc (korrelation och orsak)
”Brottsligheten är högst där det finns flest poliser, alltså är poliser orsaken till brottslighet”
Här blandas orsak och verkan ihop. Det mest troliga är att det finns många poliser i ett område eftersom brottsligheten där är hög – och inte tvärtom. Post hoc-argumentation kan verka övertygande då den går att kombinera med statistik och annan typ av fakta. Denna typ av argument förvirrar istället för förklarar och övertygar.

Sluttande plan
”Om vi avkriminaliserar marijuana kommer snart både kokain, heroin och sexköp att vara lagligt. Sen har vi snart inga lagar kvar”
Här presenteras avkriminalisering kokain, heroin och sexköp som konsekvenser av att man tillåter marijuana. Men så måste det såklart inte vara. Förslaget som först fram är att avkriminalisera marijuana och då ska diskussionen handla om detta och inte andra beslut som kanske kan komma att fattas längre fram. Sluttande plan-argumentation påminner om fågelskrämman men handlar om framtida konsekvenser, ofta överdrivna och/eller felaktiga. Sluttande plan gör att debattmotståndaren kopplas ihop med dåliga förslag och konsekvenser som motståndaren egentligen inte argumenterar för.

(Texten finns även på odsid.se)

Tillämpad etik | Hemtentamen

Många människor är i behöv av en ny njure, lever eller någon annat organ. För få människor är beredda att donera organ – medan de är livet eller efter döden – så många behövande blir utan det nya organ de behöver för att överleva. Efterfrågan på organ överstiger vida utbudet och finns inga tecken på att denna utveckling kommer brytas.

Organ som doneras från levande människor är av bättre av kvalitet. Därför behövs en annan lösning

Det finns olika förslag för hur man ska få fler att vilja donera sina organ. Ett är att de som själva är beredda att donera sina organ, ifall de går bort i en bilolycka etcetera, ska få förtur då de själva blir sjuka och behöver ett nytt organ. Detta skulle stärka incitamenten för folk att anmäla sig som organdonationer och på det sättet öka utbudet av organ. Den patienten med störst behov av ett organ ska först få ett, men om två patienter har lika stort behov och den ena är en anmäld organdonator och den andra inte är det – då ska den första tilldelas organet. Organ som doneras från levande människor är dock av bättre av kvalitet och är därför att föredra. Därför behövs en annan lösning.

organhandel-in-deutschland-800x400

Idag säljs och köps organ från levande donatorer på en olaglig, och då följaktligen oreglerad, marknad, som de flesta nog också anser vara oetisk och farlig. I debattartikeln An ethical market in human organs lägger Erin och Harris fram ett förslag om en starkt reglerad marknad för levande donatorer av organ och vävnad.

T: Människor har rätt att själva fatta beslut om att sälja sina kroppsdelar

P1: Det är inkonsekvent att förbjuda människor att fatta dessa beslut själva

P1P1: Det är tillåtet att ta andra typer av risker i utbyte mot ekonomisk vinning

P2P1: Det är tillåtet att ta stora hälsorisker (ofta utan ekonomisk vinning) genom att gå ut i krig – beslut som ibland hyllas

P3P1: Det är tillåtet att sälja (kropps)arbete

Hållbarheten är hög, vad gäller både P1 och dess tre proargument. Relevansen likaså. Att det är tillåtet att, som författarna tar som exempel, att bosätta sig i ett mer hälsofarligt område för att bo billigare (och därmed göra en ekonomisk vinst) så är det inkonsekvent att man inte får ägna sig åt alla typer av hälsorisker (donera organ i detta fall). Detta förutsatt att man ser på allt hälsorisktagande som samma ‘sak’. Hållbarheten men framförallt relevansen bygger också på att de olika varianterna av hälsorisktagande har liknande risker och faktiskt utfall vad gäller skador. Låt oss säga att 90% av alla som väljer att bo i ett billigare men farligare område råkar illa ut, och 0,01% av alla som donerar organ får komplikationer – då borde rimligen organförsäljning vara tillåtet, samtidigt som att rätten bosätta sig var man vill kanske borde inskränkas.

C1: Att tillåta försäljning av organ kommer leda till att fattiga människor ‘tvingas’ sälja och därmed tar stora hälsorisker, och de kommer i förlängningen bli ännu mer utsatta än idag

C1C1: De fattiga är inte tillräckligt fattiga

PC1C1: Deras fattigdomsnivå accepteras av samhället och då kan åtgärder för att ta sig ur denna fattigdom ej anses vara påtvingade

donationskort_450

Jag anser inte att C1 bemöts på ett tillfredsställande sätt av författarna. De bemöter kontraargumentet på ett teoretiskt och sterilt sätt. Detta sterila bemötande är otillfredsställande då problemet som diskuteras i allra högsta grad har sin utgångspunkt och sina konsekvenser i människors praktiska vardag, Och på grund av att kontraargumentet handlar om just praktiska konsekvenser för människor. Att diskutera organförsäljning betyder på intet sätt att man automatiskt anser att den fattigdom som finns i världen, samhället eller den tänkta marknaden, är “acceptabel”. De två sakerna har inte med varandra att göra, anser jag.

…alla existerande tillstånd i världen bör anses vara accepterade av alla på basis av att dessa tillstånd de facto existerar

Man kan tycka att världens fattigaste har en acceptabel levnadsnivå och samtidigt vara emot organförsäljning. Och man kan mycket väl tänka sig ett sätt att resonera som lyder såhär: 1) De fattigaste människorna inom den tänkta organmarknaden lever under den levnadsnivå som är acceptabel. 2) Detta måste vi göra något åt och det är en separat fråga. 3) Att upprätta en organmarknad kommer leda till att vissa som lever i oacceptabel fattigdom kommer “tvingas” till att sälja sina organ på grund av sina levnadsvillkor. Det är ett hyperteoretiskt sätt att resonera om man hävdar att alla existerande tillstånd i världen bör anses vara accepterade av alla på basis av att dessa tillstånd de facto existerar.

Jag saknar en diskussion om huruvida organdonation och -försäljning är samma ‘sak’ som att sälja (eller för den delen donera) sitt kroppsarbete. Det hade varit intressant att höra författarna argumentera för att det förhåller sig på det viset, och spännande att se vilka kontraargument de försökt förekomma. Jag har en känsla av att de som är för organförsäljning anser att detta i grunden är samma företeelse som att sälja sitt arbete, och att det rör sig om en gradskillnad snarare än att det är väsensskilda fenomen. Argumenten rörande detta hade snabbt kokats ner till värderingar, och påminner om argumenten för och emot att tillåta försäljning av sexuella tjänster (massage är ju lagligt, och så vidare).

Avslutningsvis tycker jag att författarna lyckas försvara tesen. Ovan önskemål handlar om en diskussion som går utanför de av tesen satta ramarna. Författarna håller sig inom dessa dessa ramar men resonemangen bygger på vissa villkor som tas för givet men istället borde ha uttalats, och gärna problematiserats.

Determinism & interdeterminism | Hemtentamen

Vad gäller frågan om det förflutna verkligen kontrollerar och avgör framtiden finns det två diametralt motsatta sätt att se på saken. Antingen följer en händelse, rörelse, tanke automatiskt och oundvikligen efter den föregående. Och den föregående var i sin tur en produkt av en ännu tidigare, och så vidare. Nuet och framtiden är i så fall ofrånkomliga resultat av det förflutna, och det förflutna var ofrånkomliga resultat av tidigare förflutna.

Eller så kan händelser på mikro- och/eller makronivå uppstå slumpmässigt, alltså utan att vara en produkt av det förflutna och utan att någon kan påverka det. Det förstnämnda perspektivet är det deterministiska och det andra är det interdeterministiska. Det första perspektivet innebär att man (i alla fall i teorin) med absolut säkerhet skulle kunna förutspå framtiden, på samma sätt som man kan förutspå biljardkulors rörelser. Enligt interdeterministismen går framtiden inte att förutspå.

Determinism och interdeterminism har alltså dikotoma utgångspunkter men landar i samma slutsats

Men var landar det deterministiska respektive det interdeterministiska perspektiven när det gäller huruvida människor kan anses hållas som ansvariga för sina handlingar? Om alla händelser och handlingar är oundvikliga resultat av det förflutna så har vi människor inget manöverutrymme, inga fria val att göra, ingen fri vilja – och kan därmed svårligen hållas ansvariga för det vi gör. Om händelser och handlingar istället (i alla fall ibland) är resultat av helt slumpmässiga processer, och ibland kanske själva handlingarna är slumpmässiga, och är bortom allas och någons kontroll – ja då kan vi inte heller hållas ansvariga för våra handlingar. Determinism och interdeterminism har alltså dikotoma utgångspunkter men landar i samma slutsats vad gäller hållas ansvarig för våra handlingar. Detta är det som kallas determinismens dilemma.

hqdefault

För att komma bort från, eller kanske snarare för att kunna kombinera determinism och interdeterminism träder således dualismen in. Här tänker man sig att det finns en till nivå som de två tidigare perspektiven inte beaktar; Det verkliga jaget. Det är i Det verkliga jaget som information behandlas som sedan resulterar i instruktioner till hjärna och kropp. Det riktiga jaget är själen, om man så vill. Ibland agerar hjärna och kroppen självständigt men det är när Det riktiga jaget styr som vår fria vilja uppstår, och det är även då vi kan anses vara ansvariga för våra handlingar. Dualismens problem är dock detta: hur undkommer Det verkliga jaget/själen, determinismens dilemma? Det går inte – alltså är vi tillbaka där vi började.

Det går inte att hålla någon ansvarig för goda eller onda handlingar. Vad tråkigt och vad skönt!

Det finns alltså ingen grund för att bli arg när någon behandlar en illa (mer än att min reaktion kan tänkas vara helt oundviklig), och det går inte att hålla någon ansvarig för goda eller onda handlingar. Vad tråkigt och vad skönt! Nej då, så måste det inte alls vara. Välkomna kompatibilismen, även kallad mjuk determinism. Detta perspektivs huvudpoäng är att människor kan hållas ansvariga för sina handlingar när de hade kunnat handla annorlunda och de hade handlat annorlunda om de valt att göra det. Vid en första åsyn kan det verka som att kompatibilismen gör samma, eller i alla fall en starkt liknande, kullerbytta som dualismen gjorde, men de två perspektiven skiljer sig på en avgörande punkt: dualismen finner sitt svar utanför kausalsammanhanget (i Det verkliga jaget/själen) medan kompatibilismen håller sig inom kausalitetens ramar och hävdar att vi inom dessa ramar är aktiva agenter.

wpid-maxresdefault

Nästan i förbigående i inledningen av denna hemtenta avfärdades den fria viljan. Men det kan inte stämma. Nu stvavar jag till exempel avsiktligen felll! Visst har jag en fri vilja. Jag skulle kunna skratta just nu, jag skulle kunna bli arg och skrika, jag skulle kunna ställa mig upp dansa. Alla dessa saker kan jag göra. Men om jag skulle göra något av dem, gör jag det då baserat på min totalt fria vilja, eller gör jag det på grund av att jag känner för för att göra det – och i så fall alltså agerar baserat det på tidigare händelser som lett fram till känslan jag agerar på? Kanske kan jag bara skratta när jag har anledning att skratta, och bli arg när jag har själ till det. Även om jag bara för att visa att jag har fri vilja börjar flaxa med min armar helt plötsligt, så kan denna rörelse anses vara ett resultat av min ‘ofria’ vilja – jag flaxade som en reaktion på något som tidigare hänt (och detta har satt igång en process som ledde till att jag ville bevisa att jag har en fri vilja, och så vidare).

Min omedvetenhet om dem har ingenting med saken att göra

Jag kan själv inte identifiera dessa bakomliggande ting, men det irrelevant. Att jag inte ser orsaken till att jag ibland gör si och ibland så, bevisar inte att det saknas orsaker till att jag ibland gör si och ibland så. Att vara omedveten om något – oavsett vad – är inte alls samma sak som att vara medveten om något icke-existerande. Varje andetag jag tar, och varje rörelse jag gör med min kropp, föregås av en lång rad komplicerade processer i min kropp.

De allra flesta av dessa processer saknar jag helt kunskap om, många har jag inte ens en aning om att de existerar – men existerar gör de de facto, min omedvetenhet om dem har ingenting med saken att göra. Det är enkelt att tänka sig att ett liknande komplext system med små och större processer ligger bakom och möjliggör – ja kanske till och med tvingar fram – vår tankar och i förlängningen våra handlingar. Dessa (okända) orsaker kan därmed tänkas begränsa min fria vilja, ja kanske till och med radera ut den helt.

Demokrati: för och emot | Hemtentamen

Demokrati leder till att ALLA vill vara med och styra samhället, men långt ifrån alla besitter de kunskaper och egenskaper för att förtjänstfullt kunna göra det, hävdade Platon. Och i det demokratiska kaos som råder när alla ska säga sitt går det ej att skilja mellan de som faktiskt skulle kunna styra och de som är odugliga. I en demokrati är ett sant och gott ledarskap omöjligt. När de styrande måste ta folkets vilja i beaktande undviker de att fatta impopulära men nödvändiga beslut – ”demokratin marginaliserar den vise”.

Även de som säger sig ha statens bästa för ögonen har egentligen egoistiska motiv

Den frihet och jämlikhet som demokratin för med sig är inte heller de av godo, menade Platon. Ett samhälle med långtgående rättigheter blir på kort sikt framgångsrikt men i det långa loppet leder friheten till oordning, instabilitet och förlorad respekt för auktoriteter. Demokratin har en förslappande effekt och medborgarna visar snart motvilja mot varenda liten plikt. Sett med vidare blick leder demokratins frihet till att olika särintressen hamnar i bittra konflikter med varandra. Målet blir de egna gruppernas bästa istället för statens väl och ve. Även de som säger sig ha statens bästa för ögonen har egentligen egoistiska motiv. Platon förutspådde att de med makt och pengar skulle hamna under attack i ett demokratiskt samhälle. Konflikten mellan de fattiga och de rika skulle slutligen innebära demokratins fall. ”Varje överdrift brukar i verkligheten slå över i sin fullständiga motsats. […] Överdrift i frihet torde väl ej kunna slå över i något annat än ytterligt slaveri”.

riksdagen

Demokratin erkänner inte bara att det finns grupper med rivaliserande och ibland dikotoma intressen, utan uppmuntrar sådan fragmentisering och partiegoism. Detta leder till att gruppr motarbetar varandra istället för att arbeta för nationens/statens bästa. Vidare kan de demokratiska rättigheterna användas av fiender till nationen för att försvaga densamma.

Platons idé om expertstyre har bäring in på 1900-talet och även in i våra dagar

Istället för att de styrande röstas fram av folket bör de som är bäst lämpade styra – filosoferna. Som alternativ till demokratin där alla fick vara med att bestämma såg Platon framför sig ett samhälle med tydligare arbetsfördelning där var och en har sin roll – arbetarna, soldaterna, de styrande. Filosoferna skulle genom lång och gedigen utbildning vara betydligt bättre lämpade att syra än makthavarna i en demokrati. Den beskyddande klassen, som Platon kallade filosoferna, kunde med sin visdom åstadkomma ”harmoni mellan livets samtliga beståndsdelar”.

Platons idé om expertstyre har bäring in på 1900-talet och även in i våra dagar. Fascisterna i Sydeuropa under första halvan av 1900-talet ansåg till exempel att regleringen av statens ekonomi skulle handhas av de som visste bäst – ekonomerna – utan folklig iblandning. Men inte behöver man gå så många år bakåt, eller så långt ut i ena extremen, för att hitta tendenser av expertstyre istället för folkstyre gällande ekonomin. Efter Greklands fall mot den ekonomiska avgrunden 2008 ansåg många att landet borde styras av teknokrater istället för politiker. Och visst flirtar upplägget med den självständiga svenska riksbanken (vars inflationsmål visserligen är demokratiskt beslutat) med tanken om expertstyre(?).

Jean-Jacques Rousseau var kritisk till demokratin som styrelseform, i alla fall den typen av demokrati som prövats i det antika Aten. Han förhöll sig kritisk till den otydliga gränsdragningen mellan den lagstiftande och den exekutiva grenen. En kritik som framförs då och då mot vår svenska parlamentarism där det faktum att parlamentet utser regeringschefen, som i sin tur utser sin regering, under vissa inta helt ovanligt förekommande parlamentariska sammansättningar i praktiken innebär att  regeringschefen helt kontrollerar parlamentet. Regeringen lägger fram förslag som Riksdagen med automatik röstar igenom – den lagstiftande och den verkställande grenen växer samman.

rousseau_pink

Rousseau ansåg samtidigt att ”de styrda ska vara de styrande” och att självstyre var gott i sig. Ett samhälle var att föredra, menade han, där statens och medborgarnas intressen sammanflätades. ”Det engelska folket tror det är fritt. Det tar helt fel. Det är det bara under valet av medlemmar till parlamentet. Så fort dessa blivit valda är folket slav, det är ingenting”. Så skrev Rousseau och menade vidare att medborgarnas maktutövning var det enda legitima styrelseskicket. Representativ demokrati, likt vår svenska, får sig här ytterligare en känga. Yttrande vanliga på valdagens afton likt ”Nu har jag röstat och därmed fullgjort min demokratiska plikt” torde ha fått Rousseau att grimasera illa. Han ansåg att maktutövningen kontinuerligt skulle ske genom folket där de styrda också skulle styra.

En tanke som ofta återkommer är den att människor endast kan leva i fred när någon annan bestämmer över dem

Vidare gjorde Rosseau skillnad på den allmänna viljan och allas vilja. Det förra är summan av folks överväganden om det allmänna bästa medan det senare endast är en samling enskilda önskemål. En inställning där man lägger sin röst vart fjärde år och för att sedan gå i medborgerligt ide mellan valen torde placera in ens åsikter i allas vilja-kategorin.

En tanke som ofta återkommer hos demkratimotståndare och -kritiker är den att människor endast kan leva gott och i fred när någon annan bestämmer över dem. John Locke menade att om människorna inte kunde ha tillit till varandra, vilket anti-demokraterna anser, så kan de knappast tänkas ha tillit till en envåldshärskare som tillgodose deras intressen. Alla vuxna människor bör ha samma formella rätt att värna sina intressen, det blir slutsatsen om man drar linjerna i Lockes och Montesquieus resonemang. Madison, Bentham och Mill spann vidare på detta och kom fram till att för att detta skulle bli en realitet måste medborgarna övervaka och värdera de styrandes handlingar för att genom val hålla dem ansvariga.

Att människan fanns före civilisationen kan ses som sant. Och att förhistoriska människor levt i en betydligt mindre reglerad tillvaro än våran likaså. Detta hyperfria naturtillstånd leder till ett ‘allas krig mot alla’. Det naturliga tillståndet är ingalunda ett idealt tillstånd för människor att leva i då vi ”eftersträvar fred”. För att undkomma naturtillståndets anarki behövs ‘kontrakt’ människor emellan. Det viktigaste av dessa kontrakt är löftet om att ”ingångna avtal skall hållas”. För att upprätthålla detta kontrakt krävs instanser med makt och och med denna insikt tar människan steget från naturtillståndet in i politiken. Makten måste se till att det lönar sig att ‘skriva på och följa’ ovan nämnda kontrakt, och att det det lönar sig att agera i enighet med sitt långsiktiga egenintresse. Enligt Hobbes finns det endast ett sätt upprätthålla och vidmakthålla en sådan makt – genom att överlåta makten till en grupp individer som agerar på basis av majoritetsbeslut och som samlar allas viljor till en vilja. Detta kallar Hobbes samhällsfördraget.

(Diskutera argument för och emot demokrati)